Kö kan dö.

Torsdag natt klockan 03 eller så.
Det är kaos-rush och Yousen och jag (Petra) är ensamma på restaurangen.
Det har varit studentskiva på Berzelii bar, alla "barn" blir hungriga samtidigt och vi kämpar på så bra vi kan...

Tjej i röd jacka: Asså... kan du inte öppna en till kassa?
Jag: Nej.
Tjej: Men vadå? Ska jag behöva stå i kö?
Jag: Ja.
Hon: Men ser du inte hur lång kön är?
Jag: Jo.
Hon: Måste jag ändå stå i kö?
Jag: Ja.
Hon: Kan inte jag få gå före då?
Jag: Nej?
Hon: Men kan du inte ropa på nån av dom som sitter där nere då?
Jag: Hur många tror du att jag har där nere egentligen?
Hon: A, säkert minst fem.
Jag: Nej! Det är JAG och HAN (pekar in på Yousen i köket) HÄR! Ingen annan.
Hon: jaha, så jag måste stå i kö?
Jag: JA, eller gå härifrån.
Hon: jaha..


Efter många jobbiga gäster så dör allt helt och jag går ut i matsalen för att ordna upp bland kaoset där det ligger mat i berg på golvet och brickor på alla bord.

Engelsktalande kille: I really don't see how you do this.
Jag med gråten i halsen och väldigt tycka-synd-om-mig-självig: Me neither...

Tänk att det ändå finns folk som ser att vi sliter.